[Recension] XCOM: Enemy Unknown

Innan linser blev relativt billigt hade jag glasögon. Jag har således spelat en hel del datorspel. Det är i all fall så den (anti-)sociala (det har var innan spel på nätet, vilket jag för övrigt inte tycker om) logiken tycks fungera. Jag tror däremot inte att jag har spelat så värst många datorspel i jämförelse med en del andra. En något så där begränsad budget (även om piratkopiering var möjligt så var det lite mer omständligt förr om åren) och måhända en viss fallenhet mot förändringar innebär att det är några spel, eller spelserier, som tagit upp en stor del av min datorspelstid.

Utan någon form av inbördes ordning är spelen i fråga Pirates!, Civilization, Championship/Football Manager och UFO: Enemy Unknown (XCOM var den amerikanska titeln). Som synes har datorspelsutvecklaren Sid Meier och de bolag han arbetat medhaft en del påverkan på min barndom och uppväxt. Med undantag för CM/FM, som jag började spela 2000 så är detta spel från forntiden som jag emellanåt återbesökt på ett eller annat sätt. Pirates! och Civilization har kommit i en del uppdateringar men för UFO har det varit originalet från 1994 som jag flera gånger återkommit till och som senare adaptioner aldrig kunnat mäta sig med. Med datorers allt mer utvecklade kraft att hantera snabb, rörlig grafik är turbaserade spel likt detta inte så lätt att hitta överhuvudtaget. Realtidsspel är inte något jag uppskattar.

(1994) Tre soldater förbereder sig för att storma ett nedskjutet ufo (bild från mobygames.com)

Häromåret så släpptes så en uppdatering av det gamla spelet som har kvar många av det gamla spelets element. Jag upptäckte det inte fören för några månader sedan och slapp på så sätt den numera obligatoriska beta-testningen på de kunder som betalar mest pengar för produkten som numera tycks vara kutym inom dator- och tv-spelsbranschen; spelet kunde inhandlas för ett förhållandevis modest pris i ett spelbart skick.

I många avseenden är det sig verkligen likt, även om spelet inte börjar i januari 1999 längre (jag kommer faktiskt inte ihåg vilket år det är). Fientligt inställda utomjordingar börjar terrorisera jordens befolkning och 16 länder går samman för att finansiera en internationell myndighet, XCOM, för att möta det interplanetariska hotet. Spelet har en strategisk och en taktisk dimension. På den strategiska dimensionen så bygger man ut sin bas, forskar på nya projekt för att få tag i bättre vapen och utrustning och bygger en del av dessa sakerna själv. På det taktiska planet så tar man med sig 4-6 soldater ner på markplan och slåss med utomjordingarna på små kartor i olika miljöer.

Jag har nu varvat spelet (som man sa om att ha klarat spelet back in the days) efter sådär 30-40 timmars speltid på normal svårighetsgrad. Överlag har det varit en positiv upplevelse där många av de aspekter av det gamla spelet bevarats och utvecklats på ett vettigt sätt.

På det strategiska planet har spelet till synes blivit svårare. Förr så var det oftast inte så värst svårt att hålla medlemsländerna hyfsat nöjda. Numera har varje land en panikskala på några steg som rätt snabbt kan nå max. Om skalan är på max vid slutet av en månad så lämnar landet XCOM-samarbetet och kommer aldrig igen.Förr kunde man ofta kakan och ha den kvar. Nu ställs man ofta inför val där tre attacker sker samtidigt och man tvingas välja en. Om det sker angrepp i Paris, Edmonton och Lagos och jag väljer att åka till Lagos (alla alternativ ger olika former av belöningar), så kommer panikskalan att minska i Nigeria men stiga över hela Europa och Nordamerika, Det kan snabbt bli panik i flera länder.

(2012) Vi möts igen, kära Sectoider! (bild från pcgamer.com)

Pengar är en konstant bristfråga, i alla fall för mig. I vissa avseenden har spelet förenklats, eller snarare gjorts mindre påverkbart. Förr kunde man bygga baser över hela världen. Numera har man en bas för sina soldater men det går att bygga satelliter och placera ut sina jaktplan över hela världen. Denna förenkling är väl egentligen mest en förbättring. Att flytta runt soldater och material mellan olika baser var ett inslag av mikromanagement som inte gav så mycket i det gamla spelet och det gick, bortsett från behovet av satelliter, bra att klara sig med en bas i gamla spelet. Ingenjörer och vetenskapsmän tilldelas nu av medlemsländerna eller som belöning för uppdrag och behöver inte köpas in och tilldelas bostäder och så vidare.

Även de taktiska striderna har förenklats, eller förändrats i en positiv riktning. Grunden är dock densamma, först är det min tur att röra mina soldater och sedan ät det utomjordingarnas tur. Förr hade man ett antal tidsenheter per soldat som var tämligen detaljerade. Ett par tidspoäng för att vända sig, stå och, gå ett par steg och – givetvis – skjuta. Nu är det mycket enklare genom att det går att göra maximalt två saker: i grunden springa, skjuta eller bevaka. I och med att soldater överlever ett par uppdrag, och skjuter skallen av ett par utomjordingarna, blir de bättre och kan specialisera sig enligt klasserna Assualt, Support, Heavy eller Sniper. I och med detta kan soldaterna göra diverse olika specialmanövrar, såsom eldunderstöd, huvudskott eller plåstra om sina vänner. Ens möjligheter att lasta på sina soldater en massa utrustning har kraftigt begränsats. Det går att ha med skyddskläder, ett huvudvapen, en pistol eller en raket samt ett extra föremål, såsom en granat eller en första förbandslåda som går att använda en gång. Medan ammunitionen till huvudvapnet inte kan ta slut så måste man ladda om rätt ofta och överlag så tvingas man tänka taktiskt och hushålla med sina grejor.

(2012) Tuffa tag i stan (bild från Pcgamer.com)

I striderna beter sig utomjordingarna hyfsat smart utan att för den sakens skull agera utifrån information de rimligen inte kan ha. De söker i de flesta fall skydd innan de börjar skjuta tillbaka och försöker då och då komma runt på flanken. En förändring som jag emellertid inte vet om det är någon förbättring är hur utomjordingarna kommer in i spel på den taktiska kartan. Förr om tiden så stod det bara kringspridda på kartan och kunde överraska en var som helst. Nu är de placerade i grupper runt omkring men börjar inte röra sig fören de blir upptäcka, då de direkt får en chans att springa i skydd. Det ser oftast snyggt ut men det innebär också att jag, som något så där smart spelare, fattar att jag inte kommer att upptäcka att en annan fiende har vandrat in från sidan och jag kan, med lite tur, avverka en grupp av fiender i taget utan att oroa mig för mycket för övriga fiender på kartan som står och väntar på att bli upptäckta.

Överlag är spelet ändå likt originalet. Kanske för likt originalet. För mig, som bara spelat fyra datorspel i mitt liv, är detta emellertid en fördel och rätt trevligt, även om jag förstås inte blir så värst överraskad över spelets gång – även om slutstriden (som kanske var lite väl lätt) nu är på ett skepp snarare än på Mars.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s