GIF Sundsvall 4-4 GAIS

En närmast absurd matchutveckling som, återigen, visade på att GAIS anno 2013 kanske inte är seriens bästa och mest stabila lag men har den mentala styrkan att hämta upp underlägen. Det är trots allt inte första gången GAIS kommer igen från underläge i år. Även om ingen av återkomsterna kan sägas vara av denna magnitud. Jag kom osökt att tänka på Liverpool – Milan, CL-finalen i Istanbul. I denna match togs intrigen ett steg längre. Hoppas inte några grönsvarta resenärer lämnade Norrporten Arena under eller direkt efter första halvlek.

Flipp-flopp-tofflorna var kvar på spelarnas fötter under början av matchen. GAIS försvarsspel uppvisade kampviljan hos ett gäng högstadieungdomar på en gymnastiklektion där GIF hade fått välja spelare först. Hemmalaget kunde utan större ansträngning väggspela igenom GAIS, där lagdelarna stod brett ihop medan mittfältarna kikade efter eller tänkte på något annat (korv i halvtid, tjejer, vilken färg som huset skall målas om i…). I och med att GIF dessutom fick utdelning direkt så ökade deras självförtroende och vilja exponentiellt. 3-0 efter strax över tio minuter var nästan inte ens i överkant, då de haft några andra bra chanser.

I detta läge började även jag tänka på annat. Passade på att dra fram strykbrädan och tog hand om lite tvätt. Jag är inte mycket för att stryka i vanliga fall, men nu var det några skjortor som blivit lite för tilltufsade i tvättkorgen. Fyra skjortor och två byxor hann jag stryka till under resten av halvleken, för den som är intresserad.

Emellanåt, när ett lag tar en flermålsledning så snabbt och enkelt som Sundsvall gjorde, förväntar man sig att slutresultatet skall bli tvåsiffrigt eller i alla fall nå tennis-siffror. Detta händer dock inte ofta i slutändan. GAIS spelare tycks ha skramlat ihop tillräckligt med självrespekt för att undvika allt för mycket förnedring och hemmaspelarna började så sakteliga bli bekväma av sig. I andra halvlek var det de som bytt om till foppa-tofflor och tänkte på kvällen grillning och Sangria-sörplande. På en nästan lika kort tid som Sundsvall hade erövrat en ointaglig ledning så hade de förlorat den.

Vändningen var inte bara psykologi. En del taktiska element spelade också in. Efter knappa halvtimmen bytte Thomas Askebrand ut en anfallare, Mommo, för en mittfältare, Patrik Wallin. I och med att GIF spelade med ett femmanna-mittfält som körde över GAIS dito bidrog detta till att ge lite trygghet och stabilitet i spelet. Jag kan inte säga att detta berodde på att Mommo (hann) vara expeditionellt dålig utan var till synes just resultatet av att något behövde göras. I och med att Joel Johansson i slutändan gjorde tre mål under matchen så är det ju knappast något tvivel om att om en anfallare skulle av så var det rätt beslut. Fast även utifrån vår förkunskap om spelarnas kapacitet och förmåga var detta det solklara valet.

Att vända 0-3 till 3-3 är knappast vanligt men inte heller extremt ovanligt. Att Sundsvall gjorde 4-3 i matchens sista ordinarie minut för att sedan se sin viktoria förvandlad till en tumme i sista tilläggsminuten genom 4-4 av Joel gjorde det hela än mer verkligt. I det skedet hade emellertid bytt fönster på datorn och lyssnade på den med tiden allt mer förvirrade semestervikarierande gamla kommentatorn som drygade ut sin folkpension. Det fanns några obesvarade e-post att ta hand om och annat att göra.

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s