[Recension] Dark Eden

I och med att det blivit sommar, och jag därigenom mer eller mindre frivilligt tagit ledigt från jobbet, så finns det lite mer tid än vanligt att läsa böcker.  I vanliga fall så läser jag många och samtidigt rätt få böcker. Detta hänger samman med mitt ”jobb”. Som akademiker kan jag ”läsa” flera böcker om dagen ibland. Men detta innebär oftast att jag läser käll- och litteraturförteckningen, baksidan, sammanfattningen och lite här och där lite sporadiskt – oftast i den ordningen. Fritidsläsningen blir det lite si och så med. nu har jag emellertid haft möjlighet att plöja ett par böcker. Den första av dem var Svinalängorna av Susanna Alakoski. Den har jag velat läsa ett tag men det har inte gått att köpa pocketboken då den har en bild från filmen med samma namn på framsidan. det skulle vara katastrofalt för mitt kulturella kapital om någon gick och kikade i min bokhylla och trodde att jag köpte böcker efter att ha sett filmen (som jag för övrigt inte ens sett – delvis för att jag ville läsa boken). Sedan, efter att ha tagit del av hur det är att växa upp med periodare som föräldrar, så kunde jag ägna mig åt en gammal tonårsförälskelse – Science Fiction.

Lite på måfå (jag har ingen vidare koll på genren) plockade jag på mig Dark Eden av Chris Beckett. Berättelsen utspelar sig ungefär 160 år efter att två astronauter lite olyckligt blivit kvarlämnade på en främmande planet. De får barn med varandra och efter diverse oundvikligt incestuösa förhållanden i andra och tredje generationen så finns det 532 personer i familjen som alla bor i en dalgång. De försörjer sig som jägare och samlare men är alla samlade runt den plats där landningsfarkosten först landade. Detta på grund av två omständigheter. För det första så finns det en föreställning om att hjälp skall komma från jorden och därför så bör man inte lämna platsen och för det andra är omgivningen mörk. Det finns nämligen ingen sol kring vilket planeten kretsar. Ljuset kommer istället från dalgångens träd, vilka hämtar sin energi från planetens inre. Detta ljus och dess värme gör dalgången upplyst och beboelig men medför också att omgivningen är kall och mörk. Det är förstås ett upplägg som gör resan ut ur dalen så mycket mer intressant. Dessutom så är det något som skulle kunna göra en något så där påkostad filmatisering intressant.

Oundvikligen kan berättelsen kopplas till klassiska socio-ekonomiska utmaningar: Det lilla samhället är på väg in en Malthus-fälla. Maten som går att få tag i börjar närma sig ett läge där det kommer att uppstå svält. Människorna har börjat äta äckligare och äckligare saker och barnen får sedan ett antal år inte längre gå i skolan, då de måste användas för att samla ihop tillräckligt med resurser för att få livet att gå ihop. Samtidigt är familjen organiserad på ett sätt som motarbetar förändring och innovationer. Detta har skapat en stark sammanhållning – skolan verkar snarare haft en sådan funktion än att lära ut något direkt matnyttigt men på sikt kommer förstås förmågan att läsa, skriva och räkna försvinna – och god organisation men det är ett hinder för förändring. Inget gör för att komma till rätta med det oundvikliga – inom en generation kommer svält att drabba det lilla samhället.

Det torde finnas tre alternativ. För det första att begränsa barnafödandet och därigenom hindra en befolkningsökning. För det andra går det att försöka förbättra resursutnyttjandet på den yta som familjen bebor (kvalitativ förändring). För det tredje går det att ta ny mark i besiktning (kvantitativ förändring). Boken behandlar egentligen bara det tredje alternativet, för givetvis finns det ett par ungdomar – med en ledande gestalt – som ser problemet och försöker bryta sig lös från den rådande ordningen och det är kring detta som boken handlar. Det låter måhända lite träigt när det redogörs för på detta sätt men det är samtidigt dessa grundläggande och relativt lättfattliga premisser som utgör grunden för berättelsen. Vad som gör det till litteratur och ger en extra dimension till berättelsen är individernas sätt att agera inom dessa ramar. Den drivande karaktären både anpassar sig till och bryter mot familjens konservativa ideal på ett rätt intressant sätt. Hans ego, att han uppfattat problemet och försöken att få folk dit han vill sker i förhållande med familjens nedärvda föreställningar. Med hjälp av en återfunnen artefakt och lite nödlögner skapar han grunden till en ny berättelse för utbrytargruppen. På så sätt finns ett samspel mellan bas. överbyggnad och en aktörs ego som snarare än maximal ekonomiskt-materiel vinning söker efter att skapa en plats för sig själv i historien.

En helt OK bok som jag rekommenderar. Det skall komma en fortsättning någon gång nästa år och jag kommer säkert läsa även den. Science Fiction har i alla fall i jämförelse med den lite mindre utvecklade och lätt utvecklingsstörda Fantasy-genren inte den närmast touretteska egenheten att allting skall skrivas och publiceras i trilogier av trilogier.

(bilden är tagen från författarens hemsida)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s