Om gräddfiler

Efter att ha gottat mig en smula kring Sigtuna skolchefs Kent Edbergs självmål när han försökte försvara Riksinternatskolornas ställning gentemot ett för all del opportunt utspel av utbildningsminister Jan Björklund gick jag tillbaka och läste lite kommentarer.

Det var förstås det vanliga utbudet av rabiata utfall samt försvar av lite extra pengar till Riksinternatskolor då andra bara är ”avundsjuka” – ett ord som tycks användas för att försvara vad som för de flesta tycks vara orättvisor på ungefär samma sätt som främlingsfientliga använder sig av uttrycket ”politiskt korrekt”.

En kommentar tycket jag emellertid var intressant:

Den som färdas i en gräddfil inser aldrig detta, det är ju bara att flyta framåt utan störningar. Det  behövs en utanförstående iakttagare för att se gräddfilen. Sorgligt men sant.

Detta fick mig osökt att tänka på Janne Josefssons reportage ”På rätt sida älven” från 1987. I detta reportage så färdades reportern mellan rätt sida Göta älv (Hisingen) med femmans spårvagn till Örgyte och skildrade livet för ett antal barn på varje sida.

2008 gjorde han en uppföljning och undersökte hur det hade gått för dessa barn. För barnen i Biskopsgården hade de la gått lite si och så, bättre för en del och sämre för andra. För Örgrytebarnen hade de i alla fall till synes gått utmärkt. Till synes, då ingen av dem ville tala med Janne Josefsson. En genomgång av diverse arbetstitlar indikerade emellertid att de gått väldigt bra för dem.

Det kan förstås finnas flera anledningar till detta. Föräldrar och andra vuxna kan ha blivit upprörda och irriterade kring reportaget 1987 och kanske barnen kände sig utnyttjade av Janne Josefsson. Denne stridbare reporter rasade förstås som vanligt mot klassamhället och angrepp folk till höger och vänster men som kommer ihåg det gick aldrig några av dessa angrepp mot någon av barnen i Örgryte, som framställdes som välartade, harmoniska ungar i en välskött skolmiljö.

Så varför ville ingen från Örgryte tala om reportaget sådär tjugo år senare? Jag misstänker att det har lite att göra med den där gräddfilen som man inte ser när man befinner sig i den. De flesta av Örgrytebarnen från 1987 hade säkert fått arbeta hårt för de framgångar de uppnått 2008. I en sådan situation är det nog inte så trevligt att bli påmind av att, trots hårt arbete, så avgjorde framgången många gånger genom vilken sida älven man växte upp på. Osynliga dörrar stod på vid gavel för dessa som redan tidigt var stängda för andra barn i deras egen generation. Det är inte kul att höra att ens framgång i så pass hög grad är en produkt av ett klassamhälles privilegium (och i sammanhanget kanske vi även skall ta ett större perspektiv och beakta att Biskopsgården är en tämligen privilegierad uppväxtmiljö jämfört med många andra länder) och inte bara individens hårda arbete.

Annonser

2 comments

  1. När min hustru läste sociologi fick hon och övriga studerande veta att den mesta forskning som är gjord om människors livsvillkor är gjord på medel- och underklass. Med betoning på de senare. Överklassen deltar helt enkelt i den typen av studier. I varje fall inte i sådan utstäckning att det räcker för att resultatet skall anses vetenskapligt. Så när Örgrytebarnen vägrar prata med Josefsson, följer de bara en gammal tradition som säger ”ge fan i oss, titta bort, för vi vill inte bli granskade”. Det är också överklassen som ihärdigast förnekar klassamhället och framhåller allas lika möjlighet att nå framgång via studier m.m. Att slå fast att miljö och arv är långt viktigare för att ”lyckas” innebär ju att man säger att överklassbarnens ev. framgångar inte i första hand beror på deras talang eller förmåga. En sådan slutsats torde reducera deras självkänsla och status.

  2. Jag är av åsikten att man bara genom sitt biologiska arv kan ta sig en del av sträckan. Jag växte upp i en medelklassfamilj men hade turen att haman i en klass med ”vettiga barn”. Majoriteten av oss gick vidare till högre studier, så även jag.

    Jag tycker internatskolorna verkar helt förkastliga men ser samtidigt inga problem välja en privatskola för mina egna barn i en eventuell framtid. Dubbelmoral? Vette tusan, jag vet bara att jag vill sträva efter en skolmiljö där lärare, elever och föräldrar bryr sig, och det är jag skeptisk till att det går i en vanlig skola sen kommunerna tog över driften från staten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s