Arbetskraftsinvandring och den svenska modellen

Såg med intresse på morgonnyheterna hur arbetskraftsinvandring för arbete under ”slavliknande kontrakt” väckte uppmärksamhet. Sedan ett par år sedan föreligger det mer liberala regler för arbetskraftsinvandring. Den främsta anledningen, vad jag erfar, är att det skall bli lättare för svenska företag att rekrytera kvalificerad arbetskraft utomlands. Just denna distinktion mellan kvalificerad och okvalificerad arbetskraft har varit en viktig skiljelinje i svensk invandringspolitik sedan 1940-talet, men det är inte det jag skall skriva om här.

Istället är det Hotell- och restaurangfackets kritik mot regeringen som står i fokus. Enligt dem är det många som anställs med avtal som klart understiget kollektivavtalet med långa arbetstider och avsaknad av ob. Dagens Nyheter utvecklar dessutom frågan genom att koppla samman den nya arbetskraftsinvandringen med trafficking. Genom att betala 30.000 kronor får man ett arbetstillstånd i Sverige, men i realiteten inte något arbete.*

Det intressantast tycker jag är Migrationsministerns respons på SVT:s nyhet:

-Det är aldrig acceptabelt om människor blir lurade, säger migrationsminister Tobias Billström (M).

-Då måste man också ställa sig frågan: Är det inte viktigt att ett fack som, till exempel hotell- och restaurangfacket, också tillvaratar de här människornas intressen, fortsätter Billström.

Är det fackets ansvar att se till att den här reformen efterlevs som det var tänkt?
-Den svenska modellen bygger ju på att arbetsgivare och arbetstagarparter tar sin respektive del av ansvaret, säger Tobias Billström.

Enligt gammalt, sedan 1919 om jag inte missminner mig, och även idag gäller att ”din arbetsgivare ger berörda fackliga organisationer tillfälle att yttra sig över anställningsvillkoren i arbetserbjudandet.” Det är, enligt min uppfattning, av central betydelse för den svenska modell, som Billström hänvisar till, om och hur fackliga organisationer i realiteten kan ta detta ansvar. Jag väntar med spänning på hur nyheten utvecklas. Har facket i realiteten inget inflytande faller ju frågan ner i en juridisk gråzon. I början av 1970-talet gick Metall ut med ett principbeslut som gick ut på att säga nej till arbetskraftsinvandrare i sina remissyttranden till Utlänningsnämnden. Hur ser det ut idag och vad innebär den fackliga organisationens tillfälle att yttra sig i praktiken?

* Förr har aldrig arbetstillstånd varit bunden till en specifik arbetsgivare. Det verkar emellertid som nya lagen för icke-EU-medborgare innebär att ”de två första åren är uppehålls- och arbetstillståndet begränsat till en namngiven arbetsgivare och ett visst yrke”, enligt Migrationsverket. I princip skulle det alltså vara svårt att byta till sig till en vit arbetsgivare och förlänga arbetstillståndet efter två år, DN:s artikel säger dock emot detta genom att skriva att ”[m]ed tillståndet har de tre månader på sig att hitta en annan, vit arbetsgivare. Misslyckas de med det kan de stanna och arbeta svart i två år.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s