GAIS 1 – 1 Halmstads BK

Nu sitter man där igen och försöker tvinga ur sig en matchrapport som kan innehålla föga annat en besvikelse och frustration; ett föga tacksamt eller lustgivande arbete, som trots allt tar en del tid. Nåväl, upp i sadeln igen! Efter lite mellansnack med signaturen Kalle i kommentarerna till den senaste matchen angående priset för oss exilare, så nöjde jag mig att beställa matchen på nätet. En tjuga billigare och dessutom finns det ingen anledning att se matchen framför soffan; det går ändå inte att luta sig tillbaka och njuta av en GAIS-matchn.

Inför matchen antecknar jag följande: Det finns egentligen gräns för hur viktig denna match är. Att kalla det en sexpoängsmatch är nästan att ta i i underkant. HBK har inför matchen varit helt värdelösa på bortaplan. På elva matcher har de endast en vinst – mot AIK, vilket inte GAIS mäktade med – och en oavgjort match – lite oväntat mot MFF. Kan inte GAIS vinna denna match finns det inga matcher GAIS kan vinna och laget har således inget att göra i allsvenskan överhuvudtaget.

Axén dillade inför matchen om ett rakare spel medan bortalagets tränare Jacobsson talade om GAIS på fasta situationer. någon myt som tycks drivas fram av de flesta tränare, som tydligen inte sett någon match med GAIS sedan Wanderson var i form – GAIS är helt urusla på fasta situationer, både offensivt och defensivt.

1. D. Jankulovski;
26. J. Tamandi, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson (87´18. A. Khalili), 17. J. Mårtensson;
10. J. Florén, 23. E. Hédinsson, 27. M. Celik (74´14. J. Lindberg);
21. J. Johansson (69´11. T. Lycén)

Startuppställningen innehöll för första gången Jimmy Tamandi. En värvning som jag ställde mig skeptisk till men ändå intressant. Tamandi gjorde ett positivt och stabilt intryck, speciellt i första halvlek. I övrigt innehöll laget inga speciella överraskningar. Joel Johansson fick chans från start på topp efter att Axén arbetat sig igenom alla tekniska yttrar. Halgrimur Jónasson fick återigen spela defensiv mittfältare, vilket han sköter hyfsat – även om han går lite väl bryskt fram och orsakar en del onödiga frisparkar.

Att Eyjolfúr Hédinsson fick rollen som tia i uppställningen är något som fick mycket kritik efteråt bland neggare men jag vidhåller att det var ett i flera avseenden bra beslut under vissa premisser. Även om hans teknik brister för rollen så har han en hög arbetskapacitet, är löpvillig, kämpar och fyller på. Detta fungerar enligt mig relativt bra i första halvlek. Däremot fungerar det inte i andra halvlek. Orsaken till detta har att göra med det som Axén talade om innan match. När GAIS spelar med ett rakare spel får vi ut det mesta av Eyos goda kvalitéer utan att hans brister blir allt för mycket av ett problem. När GAIS sedan går över till sitt sedvanliga nervösa bolltrillande (läs: bolltappande) efter halvtid blir det mer pinsamt. Att traska runt och dribbla lite hit och dit som prästens lilla kråka på mittplan är Romarinho med lämpad för (till vilken nytta kan man fråga sig).

Tillbaka till matchen i första halvlek: GAIS är onekligen bättre. Att vara bättre mot allsvenskans rimligen sämsta bortalag torde dock inte vara någon större bedrift. Bollinnehav på 62 procent, 6-3 i avslut, varav 2-1 på mål visar på en matchutveckling som speglar matchen. GAIS leder nämligen med 1-0. Målet tillommer i den tjugoförsta minuten genom att Kenneth Gustafsson slår en frispark långt ute till höger. Björn Andersson – återigen mittback – vinner i kampen i den kollektiva rusningen från vänster mot mitten och nickar in bollen i det högra hörnet. Detta sker efter att bisittaren Niklas Karlström talat illa om GAIS frisparkar och hörnor i flera minuter. Egentligen höller jag med, men det skadar ju inte att han fick svar på tal.

Vi går således in i halvtid med viss anledning till tillförsikt. Nej, stryk det. När GAIS gör en god halvlek under Alexander Axén kan vi vara rätt säkra på att det blir annat av i nästa halvlek. Efter sidbytet går GAIS ut som rädda kaniner och det tar inte långt tid att fatta att detta knappast kan bli någon seger (neggaren kafka frågade sig med rätta om tränaren gett spelarna valium i omklädningsrummet). Det tar nästan tio minuter innan GAIS på allvar ens kommer in på motståndarnas planhalva och den offensiva ansträngningen leder knappast till mer än att HBK får ett skott i stolpen i sitt därpå följande anfall.

I minut 60 står ser jag en av de mest patetiska filmningar jag sett denna säsong. Deras högerytter slänger sig hejdlöst tre meter från linjemannen i höjd med straffområdeslinjen och linjedomaren viftar ivrigt för frispark. Då är jag säker på att de skall få sitt ledningsmål, då det kombinerar dåligt sportmannaskap från motståndarnas sida, en felaktig domarinsats och en frispark från en ytterposition. Så blir ej fallet men det blir allt mer tydligt att kvitteringsmålet bara är en fråga om tid och nu börjar klockan gå extremt långsamt.

Av någon anledning tänker jag mer och mer på Kierdorf…

En del i sammanbrottet har att göra med motståndartränaren. Under första halvlek har de försökt slå bollar som hela tiden nickats bort av mittbacksduon Andersson och Fredrik Lundgren. HBK:s tränare noterar detta problem, gör ett byte och tar in Anselmo för att ta tag i frågan och löser på så sätt många av lagets anfallsproblem. jag upprepar: tränaren identifierar ett problem, kommer på en lösning och genomdriver lösningen. Kan ni tänka er att detta är möjligt?!

Kier… Axéns motdrag kommer i 69:e minuten. Joel Johansson – en djupledslöpande anfallare som inte lyckas prestera något framåt vid en ledning – ersätts av Tommy Lycén. En ersättare som som sedan, i minut 84, genom ett dåligt bollmottagande på mittplan efter resning (vad som måhända kan kallas en ”braslianare” efter år av att se Daniel Morais Reis och Romarinho ”hantera” bollen i slutminuterna vid uddamålsledning) som efter lite lagom studsande letar sig förbi bortre stolpen till 1-1.

GAIS tappar poäng och har inget att bjuda emot. När man tittar på GAIS i andra halvlek skulle man tro att det var Helsingborg borta mot Inter år 2000 eller slutminuterna mot Argentina 2002. Men nej, det är faktiskt HBK anno 2010, som trots denna borta-viktoria har en tolfteplats i allsvenskan. Det sägs emellanåt att HBK egentligen är exakt lika bra varje år och att det endast är de andra lagens kvalitéer som varierar. I så fall skulle allsvenskan 2010 vara en relativt bra årgång i svensk fotboll. Jag betvivlar starkt detta – HBK är dåliga, men GAIS är sämre.

GAIS på väg mot nya äventyr

Även om tabellen säger något annat så fastslår jag härmed att i min sinnevärld (och det finns anledningar att betvivla att det finns en existerande verklighet bortom mina sinnen) har GAIS åkt ur allsvenskan. Jag kommer att fortsätta att se matcherna (för så dum-lojal är jag) och fortsätta skriva matchanalyser (se föregående parantes). Anledningen är att nu inträder det lugn som endast en säkerställd degradering till skänka mitt fotbollsliv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s