Hallstahammar tur och retur del II

Fortsättning från Hallstahammar tur och retur del I – en ekonomisk-historisk bildningsresa, nu med bilder (bilderna är snodda från internet, då min kamera krånglade)!Så jag ringer upp den ”arga gubben i Hallstahammar” och förklarar varför jag, den förmodade telefonförsäljaren, har ringt till honom. Det visar sig mycket riktigt att han varit bortrest och det är förvånansvärt enkelt att fixa ihop en tid – tisdag nästa vecka utanför en rörmokare, sjuttio meter öster om spåret klockan tio. Han undrar om det kommer att ta långt tid och jag tvekar någon sekund innan jag vräker ut mig att det kan jag inte veta, men det tar säkert inte någon lång tid, jag vill bara titta på det.

När jag kollar upp tiderna för att ta mig med buss till Hallstahammar, via Västerås, märker jag att jag inte har något optimal resval, antingen kommer jag för tidigt eller på håret. Med tanke på att det finns en viss risk för att missa bytet i Västerås väljer jag att åka redan kvart över sju på morgonen. Jag vågar ju inte ringa ”den sura gubben i Hallstahammar” och ändra på tiden!

Asea och busshållplatsen i Västerås

Så jag sätter mig till bussen och åker till Västerås på tisdagens morgon. Resan går hyfsat snabbt och smärtfritt. Även bytet är smärtfritt. När jag hoppar på bussen och häver fram en femtiolapp säger dock busschauffören att ”de inte tar emot kontanter”. ”Aha”, säger jag och hinner givetvis på bråkdelen av en sekund tänka på att jag måste springa bort till någon kiosk och köpa biljett, vilket bussen inte kan vänta på och jag får vänste på nästa buss en timme senare. Ytterligare en sekund senare fyller han på med ”men vi tar kort!” och vrider runt en kortläsare med möjlighet att slå in pinkod och allt, inte vad jag väntade mig på en skranglig landsortbuss. ”Nä, ser man på. Västerås ligger i framkant säger jag” vilket mannen replikerar med att ”ja, något måste vi ju vara i framkanten på” svarar han, vilket efter ömsesidigt leende avslutar denna korta vardagskonversation i vad som i det närmaste bokstavligt talat var i skuggan av Aseas torn.

När jag sedan stiger av vid Hallstahammars busstation tror jag för ett ögonblick att somnat till ordentlig på bussen och jag blivit körd hela vägen till Angereds, inte Hallstas, centrum. Endast bristen på spårvagnar säger min blick något annat än att detta är ett förortcentrum från 1960-talet. Ja, lite som Tuve centrum helt enkelt!

Hallstahammars gågata, teatern skymtas på avstånd

Innan resan hade jag sökt efter fik på internet och hittat två i hela Hallstahammar, varav ett vi gågatan i förortscentrumet i rött tegel. Givetvis visar det sig att fiket håller på och renoveras (och har bytt namn) och inte slår upp portarna för nypremiär fören på fredagen. Jag tittar mig runt och ser till min förnöjsamhet att en av matvaruaffärerna i centrum gör reklam för Grana Padano med texten ”en smak av Italien”, då italienska arbetskraftsinvandrare är vad som tagit mig till platsen. Som ett äkta förortscentrum (och som Tuve centrum) finns två dominerande matvarukedjor i centrumet, samtidigt som Lidl – denna nykomling på den av kommunen planerade oliogopolmarknadsplatsen – har sitt serietillverkade fulbygge vid rondellen i utkanten av centrum. Centralt placerad, vid torgbildningen, finns givetvis en stor mutter och bortom den en rätt söt teater, gissningsvis 1940- eller tidigt 1950-tal med tidstypisk neonskylt och allt!

Gamla stationsbyggnaden känns lite snyggare än den moderna väntkuren på perrongen.

Då jag faktiskt har gott om tid så traskar jag runt en del i det utmärkta vädret och hinner dessutom hitta platsen där mötet med den ”sura gubben från Hallstahammar” skall äga rum, innan jag traskar tillbaka mot centrum. På vägen hinner jag dessutom få en skymt av den gamla tågstationen, som av någon märklig anledning känns tämligen avskärmat från centrum med en grönområde ett litet radhusområde i senmodernistisk stil (sent 1980-tal gissar jag). När Hallstas centrum planerades var troligen bilen, och inte tåget framtiden. När Hallstahammar fick en station i och med att linjen Kolbäck – Ramnnäs blev klart för trafik 1899, vilket bidrog till ortens tillväxt och etablering, var det säkerligen annorlunda.

Tillslut beställer in en kaffe och en dammsugare på en smörgåsbutik (annars finns det gott om pizzerior) som jag hittar på andra sidan centrumet i ett påfallande nytt och urbant byggt hus. Det i grunden anspråkslösa etablissemanget med sina platsstolar är frapperande fräscht och ljust. Väggdekorationerna består av manga-strippar där texten i pratbubblorna är på franska. Globaliseringen har tagit några kliv sedan det blev möjligt att åka till Ramnäs.

I nästa nummer: mötet med ”den sure gubben från Hallstahammar”!

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s