Evidens-chimären

Under ett antal år har det inom offentlig sektor blivit allt mer populärt att eftersträva evidensbaserade metoder. Uttrycket är hämtat från det medicinska området men har nu långsamt börjat smyga sig in på allt fler områden.

I princip innebär att något har evidense att effekten är vetenskapligt bevisad under nära nog laboratorieförhållanden; dubbelblinda tester med kontrollgrupp och mycket god kontroll över alla faktorer som påverkar resultatet.

Nu är det säkert en och annan läsare som börjar bli lite eftertänksam. Det låter väl bra. Klart att effekterna av de insatser som görs med våra skattepengar skall ha en påvisbar effekt. Varför en så skeptisk titel på inlägget?

Jo, problemet är att det inte är så enkelt. Under modernitetens inbrott i den offentliga verksamheten skulle givetvis allt bli rationellt. Med åren visade det sig dock att experternas kunskaper om vad som faktiskt fungerar och hur det skall genomföras i stor skala visade sig i realiteten vara begränsad. Tilltron på det objektiva perspektivet fick sig en törn och slogs på reträtt, inte minst under 1970-talet.

Nu är experten på väg tillbaka med hjälp av evidensebaserade metoder. Genom att använda sig av än säkrare metoder som återigen efterliknar naturvetenskapen skall det offentliga komma fram till hur samhället kan förbättras.

I gårdagens DN skrev Göran Rosenberg en krönika om hur evidens-doktrinen nu skall föras in i svensk socialpolitik:

”Detta är vad som nyligen har drabbat den psykodynamiska terapin (psykoanalysen), som av Socialstyrelsen har utdömts och nedvärderats till förmån för den kognitiva beteendeterapin (KBT) med bland annat argumentet att den senare är mera evidensbaserad än den förra.”

– Göran Rosenberg

Nu har jag personligen inga preferenser angående psykoanalyser kontra kognitiv beteendeterapi överhuvudtaget. Mina kunskaper är inom området är överhuvudtaget tämligen begränsade. Däremot gissar jag att det ur ett metodperspektiv är det enklare att sätta upp evidensbaserade undersökningar för det senare i jämförelse med det förra.

Problemet är att nästan inget av de områden vari den offentliga sektorn arbetar sker under laboratorieliknande former. Att då välja metoder som passar in på labbet framför de som är lite osäkrare och svårare att mäta kan förväntas vara direkt kontraproduktivt. Under sådana krav och förväntningar på effekterna får det offentliga låta bli att handla eller endast använda uppenbart otillräckliga insatser inom en rad olika politikområden.

Jag har då rakt inte något problem med att de insatser som under kontrollerade former har visat sig vara mest effektiva i jämförelse med andra insatser som också kontrollerats under liknande förhållanden. I verkligheten ställs dock den evidensebaserade insatsen emot insatser som i realiteten inte går att testa under sådana premisser. Skall man då välja den evidensbaserade metod som man tror är sämre bara för att en bättre metod är för komplicerad för att trycka in i en glasburk på Karolinska Institutet?

Hur får man exempelvis en evidensebaserad försvarspolitik? Någon på UD får la busringa till Kreml och förklara krig och så får vi göra en jämförelse med en tidigare dag då UD inte busringde.


Sedan tycks dock Rosenberg i sin krönika försvara antroposofisk medicin vilket enligt min uppfattning är att ta det hela till sina andra extrem. Någon kontakt med verkligheten bör man nog ha.

Annonser

2 comments

  1. Visst kan man ifrågasätta evidensbaserade metoder i ett antal sammanhang. Men jag vill absolut inte generellt döma ut dem. I mångt och mycket har vi för lite evidens, kunskap och fakta.Ta t ex missbruksområdet. Där har samhällets insatser under en lång tid dominerats av tämligen lösa tyckanden, trender, antaganden eller behandlingar av ideologisk eller religiös karaktär. Resultaten har, utifrån både subjektiva och objektiva perspektiv, varit rätt skrala, milt sagt. Med den bakgrunden är det inte särskilt svårt att förstå att man från socialtjänsten alltmer börjat efterfråga kunskapsbaserade metoder – vilka behandlingsformer ger goda resultat? Vilka är mer eller mindre ineffektiva? Inom socialtjänstområdet finns det därför ett allt större intresse för kunskapbaserade metoder. Eller evidensbaserade metoder om man så vill. Det tycker jag överlag är bra. Det finns en poäng med att man har någon hum om en insats riktad till personer med psykiska problem faktiskt gör nytta. Eller är helt meningslös. Eller i värsta fall är skadlig och därmed kontraproduktiv. Lobotomi är väl ett strålande exempel på att evidensbaserad kunskap fyller en funktion…Själv har jag länge pratat om att vi behöver mer av evidensbaserad journalistik. Dvs journalistik byggd på korrekta fakta, relevans och proportioner och mindre av allmänt tyckande, hårdvinklingar, faktaförvrängningar och rena lögner.Vare sig jag är patient, klient eller nyhetskonsument borde jag ha rätt att veta att de insatser eller den behandling jag får eller de texter jag läser håller åtminstone minimikrav när det gäller kvalitet, transparens, resultat eller vad det nu handlar om.

  2. Nej, jag är verkligen inte emot av att använda sig av starkast möjliga utvärderingsmetod för att avgöra om något fungerar.Däremot betvivlar jag verkligen att så strikt hållna kriterier går att upprätthålla i undersökningar inom många politikområden och samtidigt fortsätta vara relevanta.Det blir så att säga risk att myndigheten pluggar för bra resultat på provet snarare än något annat, för att använda sig av en klumpig liknelse (som säker minister Björklund skulle tycka var bra).Sedan har la löst tyckande fått styra många beslut genom åren, även när det funnits rätt tunga indikatorer på att det inte fungerar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s