Isländsk vrakrea och förnedringsteve

När jag lite trött och seg satte mig ner med morgontidningen för att bella in vad gepe skriver om de tre nya isländska spelarna blir man nästan positivt överraskad att se att GAIS får en halv sida! Detta kap har skapat en tumultartad glädjestämning inom den grönsvarta tankesmedjan. Speciellt den rödhårige anfallaren medförde lyriska hänvisningar till den engelsman, vars namn dansade en sommar på ståplatsläktaren för att sedan omvandlas till en onämnbar svordom. Tonen tog sig nästan religiösa uttryck och man undrar lite vilken frälsare i ordningen detta är?

Vid en kaffepaus bläddrar jag förstrött i SvD bara för att upptäcka att dessa slagit upp affären än större med nästan ett helt uppslag och med en mycket större bild på de tre unga spelarna. Texten målar förvisso en bredare bild än tidningen från landsorten (läs: Stockholmsperspektiv). Oavsett detta ger ändock tidningen en mycket positiv bild av GAIS affär, vilket även gepe gjorde (tycks dock ej heller finnas på internet). Enligt bland annat före detta Hammarby-spelaren Petur Marterinsson menar i SvD att GAIS har fått tre spelare till priset av en (i och och för sig lär en av dem komma som bosman) och att fler troligen kommer att följa. Många isländska lag som fått anbud under sommaren och då tackat nej tvingas nu sälja sina spelare till reapriser för att täcka kostnaderna, inte minst till de utländska spelare som får sin lön i Euro. Till och med Dagens Industri uppmärksammar affären.

Enligt vad gepe erfar kommer kostnaden för klubben motsvara inkomsterna klubben fick genom försäljningen av Halsti till Malmö FF timmarna innan säsongspremiären, alltså runt 8 miljoner kronor (endast ett ras på isländska kronan på 40 procent hittills i år har sänkt kostnaden från 12 miljoner). Då vi tänker på att Halsti kom som bosman så har klubben genom smart agerande på transfermarknaden omvandlat tre hekto godis till tre isländska fotbollspelare via en medioker finne (som det visade sig). Nu skall vi bara se och hoppas att de även levererar på plan. Ja alltså, under de där så kallade matcherna som pågår mellan försäljningarna. Fotboll handlar la inte bara om att gå med vinst, eller?


Det torde i det närmaste vara universiellt i människans kulturer att viktiga steg i livet markeras av olika övergångsriter. Det är sällan vi människor i den moderna, tekniskt avancerade västvärlden behöver gå ut i skogen och brottas med en björn för att tillskaffa oss rätten att kalla oss vuxna och få gå på systemet. Dessa riter består dock i vårt samhälle, från mer arkaiska cermonier likt dop och konfirmation till mer avslappande och moderna företeelser som nollning vid universitetet. Inom idrottsvärlden kallas samma företeelse för inkilning. Under delvis förnedrande former, men förhoppningsvis med en glimt i ögat, introduceras den nya lagmedlemmen i laget.

Man undrade lite om det var vad de tre isländarna med sina Tove Janssonska smeknamn fick genomlida i direktsändning när de intervjuades av Joakim Geigert på Kurt Olsson-engelska. Att hans far Hagge Geigert var såväl grönsvart som talangfull och en kvick satiriker må vara sant. Så vitt jag vet är dock Geigert inte en adlig släkt, så med vilken rätt klamrar sig Geigert dy kvar inom massmedia?

Tänkte osökt på några smarta och trevliga reportage som gick under namnet GKTV. Nog skulle programmet, med sin rimligen mycket begränsade publik, gynnas av att ha någon smart och lagom tyken karaktär från någon av supporterföreningarna för att leda det. Det torde la inte finnas några krav på journalistisk objektivitet i detta fall. Att programmet aldrig kommer att kunna leverera något nytt och revolutionerande varje vecka och samtidigt hålla uppe goda relationer med tystnadens klubb, det är som alltid en kostnadsfråga, men en sådan skulle i alla fall inte behöva få betalt för att göra research inför programmen, om nu Joakim Geigert gör det.


För att fortsätta med mediekritiken är det bara att konstatera att de två, korta och relativt positiva artiklarna som tillsammans tog upp en halv sida i gepe skrivits av Robin Nilsson. På nästa uppslag fick Ulf Stenberg hela utrymmet till att ägan en såda åt att hylla någon obskyr mittback och på den andra sidan använde han förevändingen att presentera ett veckans lag till att kasta lite skit på GAIS i allmänhet. Balansen är återställd och nä, journalistisk objektivitet har la sällan varit något krav på sportsidorna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s