Robinsonaders självterapi

För några dagar sedan bestod SvD:s under strecket av en artikel kring kritik mot självhjälpslitteraturen; böcker som går ut på att hjälpa människor att på egen väg bli bättre människor, vad nu det är. Kan personligen inte komma ihåg att jag läst någon sådan bok men jag är en smula bekant med till exempel Phil McGraw, Dr Phil i sitt amerikanska tv-program. Vad som tycks vara gemensamt för många olika böckers råd är att det är i det närmaste narcissitiskt självcentrerade ”praktiska” förklaringar i hur man skall göra sig själv till en bättre människa. Det lämnas inte mycket plats och utrymme för människor i vår omgivnings betydelse för vår lycka och framgång.

Att individen genom att tänka positivt kan uppnå lycka för sig själv är måhända en smula märkligt då det i realiteten är andra människor som tar upp så mycket plats i vår vardag. Detta är sant både i ett större perspektiv i samhället (att individen kan göra sig själv lycklig oberoende av sitt större sammanhang är la i och för sig helt i linje med den amerikanska myten) eller de närmast oss. Som en kontrast till denna fokus på individen kom jag att tänka på en artikel i DN kring mentalisering hos unga barn. Till skillnad från den psykologi som verkar genom självhjälpsböckerna är det en allt mer utbredd uppfattning inom det psykologiska forskningsfältet att vi är våra relationer:

”Mentaliseringsteorin utgår från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som ”håller” eller ”fyller i” barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar. Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationer.


En robinsonad är en egen genre inom litteraturen döpt efter Daniel Defoes kända bok Robinson Crusoe. Karl Marx var under sin tid kritisk mot robisonaden som skildring i ekonomiska resonemang, eftersom en individ som likt Robinson Crusoe lyfts ut från sitt sammanhang av marknad och konkurrens näppeligen är en god bild av verkliga förhållanden. En rättvis kritik som enligt min mening verkligen kan överföras till andra fält än ekonomin.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s