1812 och sånt

Personlig recension av ”1812 – Napoleons marsch mot Moskva” av Adam Zamoyski.

Det finns några årtal som blivit begrepp i sig själva, lite beroende på ens nationalitet, skolgång och intressen. Som till exempel 1492, 1789, 1984 (i fantasin) eller 1954 (just det!) och då just 1812 som tillsammans med 1815 får mig och många andra att tänka på Napoleon. Riktigt stora människor blir kända och hänvisade till genom sitt förnamn såsom just Napoleon, Lill-Babbs och Zlatan. 1812 är en bok som jag plockade på mig vid årets bokrea men först nu tagit mig tid att läsa.

För de som sov sig igenom historieundervisningen i skolan, eller vars dito var så medioker som tycks kunna förväntas, var 1812 de året som Napoleons irritation visavi den ryske tsaren Alexanders ovilja att följa sin del i ett tidigare ingånget avtal gentemot Brittiska imperiet, samlade ihop en halv miljon man eller så och startade krig.

Minards berömda graf över den stora arméns undegång – en mm är tusentals döda

Egentligen är titeln lite missvisande, det är trots allt marschen från Moskva som är viktig. Även om de problem som Napoleons stora armé får med organisationen och försörjningen i det allt kallare Ryssland även är märkbart på vägen till Moskva. Jag har i en tidigare recension av krigsskildringar påpekat att jag personligen blivit allt mindre intresserad av krigsskildringar på mesonivå i motsats till makro- och mikroperspektivet. På sätt och viss är boken 1812 en skildring av truppförflyttningar på mesonivå, taktiska överväganden och beslut, men handlar i mångt och mycket om hur en armé av den storleken överhuvudtaget kan försörja sig själv och sina dragdjur eller ens hålla ihop igenom ett fattigt Ryssland. Mer tid och utrymme lämnas åt furagering, det vill säga insamlandet av förnödenheter i närområdet, än vad som troligen skulle varit fallet i en äldre populärhistorisk skildring. Detta avspeglar sig också i bokens illustrationen som i mångt och mycket är fokuserade kring det dagliga livet i och kring fälttåget snarare än de romantiska, färgglada bilder från slaget vid Borodino och liknande.

I ett försök att ge lite liv åt skildringen bombaderas läsaren av mer eller mindre vedervärdiga berättelser från en mängd olika skildringar över överlevande betraktare. En historiebok är av kutym sådär 500 sidor lång, men ibland skulle det kunna skäras ner; man fattar poängen (får mig att tänka på Edward Saids kända ”Orientalism” som i min pocketutgåva är nästan 500 sidor, men efter 30-40 sidor börjar det hela kännas som snarlika upprepningar).

Slaget vid Borodino – i det här perspektivet försvinner individens öde

Samtidigt är det intressant att se att perspektiven kan skilja sig åt. Bra ledning, bra anda i regementet och personlig karaktär hade onekligen en stor betydelse när en ordnad reträtt förvandlades till en vild flykt undan kosacker, över stora avstånd, svältandes och i mycket kallt väder. Skulle tro att det är en vanlig uppfattning att något om människans själva essens kan urskijas hur de agerar under extrema omständigheter – något jag ursäktar min svaghet för självbiografiska krigskildringar med. Sedan är det la en öppen fråga om människans normala beteende kan förstås utifrån tämligen onormala förhållanden.

Ett problem med alla dessa olika människors skildringar blir att det med tiden blir svårt att hålla isär dem. I det sammanhanget är det intressant att gå in på Peter Englunds blogg och läsa hans skrivlogg för sin kommande bok. I denna kommer läsaren kunna följa nittion personers öden genom det första världskriget. Det kan bli mycket intressant och ge mer än såväl en enda människas självbiografiska inblickar som en myriad av ögonblick i en historiebok. Englund har ju på sätt och vis gjort något liknande förut med Erik Dahlberghs liv under 1600-talet iböckerna ”Ofredsår” och ”Den oövervinnerlige”. Men där försvann huvudpersonen under långa stunder.

Det är även intressant att notera hur Napoleon som person på vissa sätt tycks genomgå samma process av maniskt självrättfärdigande och positiva självbedrägerier som Adolf Hitler lite mer än hundra år senare i en likartad situation. Skillanden tycks dock vara att Napoleon hade förmågan att lyfta sig ur det beteendet och emellanåt fatta mycket intelligenta beslut. Sedan har historien dömt honom mycket bättre, även om också hans beslut kunde kosta tiotusentals människor livet. Att döden för dessa själva var ett mål i sig kan förstås ha något med saken att göra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s