Den andra arbetaren

Arbetslivet är hårt

DN debatt idag är ett gemensamt brandtal av Fredrik Reinfeldt, Sven Otto Littorin och Nyamko Sabuni kring en nysatsning för nyanlända invandrare. En stor del av artikeln handlar om att alliansregeringen slår sig för bröstet. Nu är det nya tider, inte som för när sossarna bara la ner energi på att dölja utanförskap i statistiken, säger de och pekar på den gynnsamma statistiken från SCB (som tydligen är felfri, i alla fall numera). Även de vågar erkänna att utvecklingen gynnas av den goda konjunkturen på arbetsmarknaden. Tro det, på 1960-talet kunde människor komma direkt från båten och få ett jobb på en fabrik inom en vecka – utan reformer och arbetmarknadspolitik riktad mot invandrare (de hette utlänningar på den tiden). Finns jobben även idag så kommer folk att fylla platserna. Jag är skeptisk till att regeringen har haft något att göra med den utvecklingen. De är nog de själva också även om de säkert vill tro att de bidragit..

De talar dessutom om att satsa på validering (enkelt uttryck att översätta utländska betyg och examina till svenska). Även om jag inte har någon närmare inblick i utvecklingen så vet jag i alla fall om att det har talats om validering av utländska examina i över tio år – varför skulle det gå bättre nu? Bolognaprocessen finns i och för sig nu, men det berör inte någon större andel av den grupp utrikes födda som har svårt att få arbete utifrån sin kompetens och utbildning.

Istället skall 1,2 miljarder under några år satsas på så kallades instegsjobb – ett pågående projekt som hittills endast förmedlat jobb till 435 personer. I 24 istället för 18 månader kommer staten nu att betala hälften av lönen för en nyanländ invandrare. 18 månader anses numera vara en allt för kort tid att lära sig svenska och komma in på arbetsmarknaden. Än så länge ett misslyckande alltså, men regeringen häller med bensin på brasan och hoppas att det tar fyr. Kan man ana en flopp likt förra regeringens hårt kritiserade friår?

Som av en slump tog p1 (tror det var plånboken, av någon anledning som jag inte förstår) upp invandraren på arbetsmarknaden genom att tala med en representant för blatteförmedlingen.
De finns helt enkelt människor som anser att invandrare har något att bidra med genom sina erfarenheter och kulturella kapital. Just det kulturella kapitalet, i kombination med ett dåligt språk, anses ofta vara en viktig orsak till invandrarens utanförskap på arbetsmarknaden. På blatteförmedlingen vill de vända på det och påvisa att det är en fördel för ett företag att inte ha ett allt för homogent kulturellt kapital; homogent är inte kreativt. Att se på invandrare som människor med unik kompetens istället för en strata som det skall slängas pengar på – helt otroligt.

Hade jag varit personalansvarig hade jag definitivt hållit en getöga på utländska arbetssökande och andra människor med brokig bakgrund. Troligen finns det riktiga guldkorn att finna bland de som ratas av mer eller mindre oviktiga anledningar. Om jag ändå får anställa dem för halv kostnad i två år är det la lika väl att anställa två direkt – med lite tur är i alla fall den ena en riktig stjärna som dessutom inte har någon chans att sticka till en annan arbetsgivare eftersom han eller hon är brun utan sol.

Just arbetsmarknadens uppenbara ineffektivitet (det är inte precis en teoretisk marknad där alla aktörer har fullständig information) är vad som gör den så intressant. Kanske är det för att jag är en högskoleutbildad etnisk hallänning som ratats av arbetsmarknaden (jag är ofta överkvalificerad, men man är aldrig överkvalificerad för städjobb) som leder till min slutsats att den är ineffektiv – vem vill finna fel och brister hos sig själv?